Är det okunnighet eller politisk bluff, det där med välfärdssatsningar?

Den globala ekonomiska krisen skapades av de marknadskrafter som Alliansen i så hög grad prisar. Samma marknadskrafter hjälpte Grekland att manipulera statsfinanserna och försätta landet i den ekonomiska situation de är i idag.

Nu får en ”socialdemokratisk” regering där lösa deras ekonomiska kris precis som sosseregeringarna också fick göra i Sverige efter Carl Bildtregeringen.

De starka svenska statsfinanserna beror på att (s)-regeringarna i samband med saneringen av Bildt-regeringens underskott införde det överskottsmål, som gav ett plus i statsbudgeten på 73 miljarder år 2006.

Ett överskott som Perssonregeringen gnetade ihop.

Nu efter Reinfeldt har budgetöverskottet raderats och vi har i stället ett budgetunderskott på cirka 70 miljarder.

Detta gör att jag kraftigt reagerar på ett inlägg nyligen i Nerikes Allehanda från Johan Pehrson, som riktar sig till vår socialdemokratiska riksdagsledamot, Matilda Ernkrans från Hallsberg.

Trots budgetunderskott, och sänkta skatter, som minskar resurser till välfärden så påstår Johan Pehrson att: ”Samtidigt har stora satsningar gjorts på välfärdssektorn och att renovera trygghetssystemen.”

Vadå?

 – De nya sjukförsäkringsregler där läkares sjukintyg inte accepteras av Försäkringskassan hur sjuka människor än är. 
 – De A-kasseförändringar som kastat ut mer än 100 000 människor ur detta trygghetssystem, är det en satsning på välfärden?
 – Att resurserna till AMS har skurits ner med 13 miljarder kr och minskat arbetsmarknadsutbildningen just när arbetslösheten ökar dramatiskt och behovet av ny kompetens ökar kan väl inte heller öka tryggheten?

Är det okunnighet om de faktiska förhållandena eller är det ett försök till ren politisk bluff, detta med de stora satsningarna på välfärden?

Politik och retorik måste hänga ihop.

Det är synd om de människor, som tryggt har kunnat lita på de kloka socialdemokrater, som sedan 1930-talet och många årtionden därefter byggt det välfärdssamhälle, som nu monteras ner av Alliansen.

Om vi upplever att vi kan dra rätt slutsatser av de kriser vi tvingas in i kan vi minska risken att de upprepas.

Var det rätt beslut att sänka skatten (dessutom orättvist) och därmed minska inkomsterna till stat, kommun och landsting när den globala ekonomiska krisen ändå krävde så stora resurser för att säkra banksystemen?

Arne Gren.


Gunnars Strängs varning gäller i högsta grad i dag

Det är lite egendomligt att meningsutbytet i den här bloggen omkring valet 2010 så mycket är fokuserat på Bildtregeringen 1991 - 1994. Men värderingarna och den politiska strategin då är faktiskt samma som idag:

Människors valfrihet lyfts fram som det allra viktigaste. Även sedan individualismen fått rent egoistiska proportioner och bland näringslivstoppar vuxit till ren girighet. Utifrån den ideologin driver man fram privatiseringar och utförsäljningar av samhälleliga verksamheter, där plånboken skapar eller inte skapar valfriheten.

I Polstjärnans samlingslokal i Stockholm sa gamle finansministern Gunnar Sträng i en jämförelse mellan Sverige och USA att där, med en liten offentlig sektor, vidgades klyftorna hela tiden mellan fattig och rik, ”Detta är sanningen om det fullt fria samhället, fritt från statliga ingripanden och fritt från offentlig sektor; den profitledda marknadshushållningens eldorado.”

Jag skrev i ett tidigare inlägg att den ekonomiska krisen för vår del startade redan på 1980-talet. Borttagandet av lånetaket och valutaavregleringen utgjorde starten.
För moderaterna var avregleringen ett sätt att få igenom en liberalisering av penningpolitiken. Avskaffades begränsningarna på kreditområdet så försvagades möjligheterna för politikerna att föra en egen ekonomisk politik. Marknaden tog över.

Det fanns vissa sakskäl för dessa förändringar men också klara risker, som tyvärr aldrig lyftes fram utom av LO-ekonomerna. Detta trots att det var känt att en lånefinansierad konsumtionsökning nästan alltid skapat ekonomiska bubblor. Svenskar förköpte sig både i Sverige och utomlands och tog utlandslån. När räntebetalningarna översteg de hemtagna vinsterna skapade det ett valutautflöde som höll våra redan höga räntor på en alltför hög nivå för att skapa tillväxt och budgetbalans.

De ekonomiska svårigheterna, med valutautflöden, gjorde att Ingvar Carlsson avgick som statsminister i februari 1990 eftersom inget borgerligt parti var berett att i riksdagen stödja ett förslag om ett krispaket innehållande löne- strejk- och prisstopp.

Carl Bildt fick nu i uppdrag att sondera för en ny regering, men avstod.
Ingvar Carlsson fick regera vidare fram till valet i september 1991.
Detta val vanns av Bildt, som med stöd av Ny Demokrati kunde bilda en ny regering.
I december 1991 devalverades den finska marken, och 25 miljarder försvann ur landet. Räntan höjdes till 17,5 %.
I finansplanen i januari 1992 hävdade regeringen att den skulle sänka skatten med 10 miljarder om året vart och ett av de kommande åren.
I april 1992 visade sig att budgetunderskottet nu var 100 miljarder.

Det fanns mycket i den ekonomiska bilden på sommaren 1992. Valutautflödets storlek, det ökande budgetunderskottet och bankernas kreditförluster.
Trots detta sa Bildt i ett tal i Grisslehamn att han var nöjd med sitt första år som statsminister.

I augusti 1992 samlades regeringen på Harpsund för ett planeringssammanträde. Där man avfärdades ränteoron med att det var ”semesterspekulation av semestervikarier”.
I Ekot sa Anne Wibble att regeringen inte bedrev veckopolitik.

Den 19 november 1992 var Bildtregeringens fasta växelkurspolitik slut. Kostnaden för den fasta kronkursen går inte att fastställa helt säkert, men uppskattas i finansplanen till 30 miljarder.

Här lämnar jag redovisningen av Bildtregeringens agerande under 1991 - 1994. Någon lyckosam period var det inte för Sverige.

Inte heller Reinfeldts regeringsperiod kan få godkänt.
Samma politik, om än med en helt annan retorik, för oss närmare ett samhälle där plånboken skapar de klyftor som Sträng varnade för. Göran Persson lämnade ett överskott på 73 miljarder efter sig. Det har i dag enligt SCB förändrats och är nu ett underskott på 70 miljarder.

Henrik Vallgren, Johannes Wilson, Peter H och ni andra som lämnar era blåfärgade kontradiktoriska kommentarer till inläggen här på bloggen: Om ni tycker att det jag skriver är fel. Kritisera då det felaktiga, men utan korrektare faktaredovisning från er sida får ni acceptera både mina fakta och mina slutsatser.

Arne Gren


Socialdemokrater tar ansvar för skolan

I Nerikes Allehanda i går var moderaternas ersättare i Barn- och utbildningsnämnden i Hallsberg kritisk till hur socialdemokraterna hanterar skolan. Som av en händelse fick han i dag svar på tal på riksplanet från flera håll:

"Moderatstyrda Sveriges Kommuner och landsting, SKL, måste fokusera på innehållet i skolan och på att höja kvaliteten i undervisningen.
Närmare var fjärde elev lämnar i dag skolan utan fullständiga betyg. I detta läge väljer SKL att ta strid om lärarnas arbetstider. Vi tycker inte att det är att visa ansvar för skolan att driva formfrågor mot en hel yrkeskårs vilja. Det viktigaste för oss som är engagerade i skolan är elevernas kunskapsresultat", skriver nio socialdemokratiska kommunpolitiker i dag på DN Debatt.

Lärarnas Riksförbund, LR, välkomnar det stöd som socialdemokratiska politiker ger till lärarna:
”Det är viktigt att det blir tydligt att SKL inte har fullt mandat från sina kommuner för sin mycket hårda och konfrontativa linje, säger Metta Fjelkner, ordförande i LR i ett pressmeddelande i dag.

”Jag ser med tillfredsställelse att inflytelserika socialdemokratiska politiker tar ansvar för skolan och lärarna. Vi har haft mycket svårt att komma till tals med SKL:s moderatstyrda förhandlingsdelegation”, säger Metta Fjelkner.

LB 


Inte bara manliga chefer i Hallsbergs kommun

SKTF-tidningen konstaterar att det är ont om kvinnliga toppchefer i landets kommuner. Bland annat pekas Hallsberg ut.

Dåligt underbyggda siffror hos den tidningen, kan man konstatera.

I den centrala chefsgruppen är två av chefstjänstemännen kvinnor, ekonomichefen och personalchefen.
Totalt finns det 56 chefer inom den kommunala förvaltningen i Hallsberg. Av dem är 30 kvinnor. Just nu arbetar kommunen med att rekrytera en ny kommunchef. Av de fyra personer som återstår i rekryteringsprocessen är två kvinnor och två män.

"Vi har inte någon form av styrning att det ska vara något speciellt kön när vi går ut och rekryterar. Kompetensen hos cheferna inte är knuten till om de är män eller kvinnor", sa kommunalrådet Thomas Doxryd (S) i lokalradion.

Och även om cheferna för såväl barn- och ungdomsförvaltningen som socialchefen råkar vara män, så är det kvinnor som politiskt leder arbetet inom verksamheterna.

Vi har fyra kommunalråd i Hallsberg och tre av dem är kvinnor.
I Barn- och utbildningsnämnden är Christina, ”Kicki” Johansson ordförande.
I Socialnämnden är Inga-Britt Ritzman ordförande och Siw Lunander vice ordförande.
I kommunstyrelsen är det Jenny Steen som fattar klubban om Thomas Doxryd är frånvarande.
Till och med en så ”manlig nämnd” som Miljö- och tekniknämnden leds av kvinnor: Kicki Johansson och Anne Carlkvist Fors.
I valnämnden är Siv Palmgren ordförande
Alla är för övrigt socialdemokrater utom det kvinnliga oppositionsrådet.

Dessutom kan man ju konstatera att nyligen ersattes den kvinnliga chefen för Hallbo av en annan kvinna – Astrid Fredriksson.

LB


RSS 2.0