HallSberg

Det är lite egendomligt att meningsutbytet i den här bloggen omkring valet 2010 så mycket är fokuserat på Bildtregeringen 1991 - 1994. Men värderingarna och den politiska strategin då är faktiskt samma som idag:

Människors valfrihet lyfts fram som det allra viktigaste. Även sedan individualismen fått rent egoistiska proportioner och bland näringslivstoppar vuxit till ren girighet. Utifrån den ideologin driver man fram privatiseringar och utförsäljningar av samhälleliga verksamheter, där plånboken skapar eller inte skapar valfriheten.

I Polstjärnans samlingslokal i Stockholm sa gamle finansministern Gunnar Sträng i en jämförelse mellan Sverige och USA att där, med en liten offentlig sektor, vidgades klyftorna hela tiden mellan fattig och rik, ”Detta är sanningen om det fullt fria samhället, fritt från statliga ingripanden och fritt från offentlig sektor; den profitledda marknadshushållningens eldorado.”

Jag skrev i ett tidigare inlägg att den ekonomiska krisen för vår del startade redan på 1980-talet. Borttagandet av lånetaket och valutaavregleringen utgjorde starten.
För moderaterna var avregleringen ett sätt att få igenom en liberalisering av penningpolitiken. Avskaffades begränsningarna på kreditområdet så försvagades möjligheterna för politikerna att föra en egen ekonomisk politik. Marknaden tog över.

Det fanns vissa sakskäl för dessa förändringar men också klara risker, som tyvärr aldrig lyftes fram utom av LO-ekonomerna. Detta trots att det var känt att en lånefinansierad konsumtionsökning nästan alltid skapat ekonomiska bubblor. Svenskar förköpte sig både i Sverige och utomlands och tog utlandslån. När räntebetalningarna översteg de hemtagna vinsterna skapade det ett valutautflöde som höll våra redan höga räntor på en alltför hög nivå för att skapa tillväxt och budgetbalans.

De ekonomiska svårigheterna, med valutautflöden, gjorde att Ingvar Carlsson avgick som statsminister i februari 1990 eftersom inget borgerligt parti var berett att i riksdagen stödja ett förslag om ett krispaket innehållande löne- strejk- och prisstopp.

Carl Bildt fick nu i uppdrag att sondera för en ny regering, men avstod.
Ingvar Carlsson fick regera vidare fram till valet i september 1991.
Detta val vanns av Bildt, som med stöd av Ny Demokrati kunde bilda en ny regering.
I december 1991 devalverades den finska marken, och 25 miljarder försvann ur landet. Räntan höjdes till 17,5 %.
I finansplanen i januari 1992 hävdade regeringen att den skulle sänka skatten med 10 miljarder om året vart och ett av de kommande åren.
I april 1992 visade sig att budgetunderskottet nu var 100 miljarder.

Det fanns mycket i den ekonomiska bilden på sommaren 1992. Valutautflödets storlek, det ökande budgetunderskottet och bankernas kreditförluster.
Trots detta sa Bildt i ett tal i Grisslehamn att han var nöjd med sitt första år som statsminister.

I augusti 1992 samlades regeringen på Harpsund för ett planeringssammanträde. Där man avfärdades ränteoron med att det var ”semesterspekulation av semestervikarier”.
I Ekot sa Anne Wibble att regeringen inte bedrev veckopolitik.

Den 19 november 1992 var Bildtregeringens fasta växelkurspolitik slut. Kostnaden för den fasta kronkursen går inte att fastställa helt säkert, men uppskattas i finansplanen till 30 miljarder.

Här lämnar jag redovisningen av Bildtregeringens agerande under 1991 - 1994. Någon lyckosam period var det inte för Sverige.

Inte heller Reinfeldts regeringsperiod kan få godkänt.
Samma politik, om än med en helt annan retorik, för oss närmare ett samhälle där plånboken skapar de klyftor som Sträng varnade för. Göran Persson lämnade ett överskott på 73 miljarder efter sig. Det har i dag enligt SCB förändrats och är nu ett underskott på 70 miljarder.

Henrik Vallgren, Johannes Wilson, Peter H och ni andra som lämnar era blåfärgade kontradiktoriska kommentarer till inläggen här på bloggen: Om ni tycker att det jag skriver är fel. Kritisera då det felaktiga, men utan korrektare faktaredovisning från er sida får ni acceptera både mina fakta och mina slutsatser.

Arne Gren